piece

Det har hänt två saker det är året som verkligen har förändrat mitt liv. Just nu känns det som båda är negativa men det ena kanske kan leda till något posetivt, men inte den andra, aldrig.

Den första grejen, som är mitt eget "fel" är att jag hoppade av skolan. Jag funderade länge på om jag skulle välja att börja sam eller frisör. Tillslut valde jag sam och när jag började det fick jag en chock. Studietempot var mycket mycket högre än jag förväntade mig och jag trivdes inte. Då besökte jag en kompis som går sam i en annan skola och den klassen var verkligen bra och jag tänkte att jag kanske skulle klara sam om jag gick i en klass som jag trivdes i.
  Men det fungerade bara bra i nån vecka sen började jag bli sjuk, orkeslös, tappa koncentrationen och det kändes verkligen tungt och omöjligt att lära sig något. Då bestämde jag mig pga av råd från en läkare att vara hemma och vila ett tag för o se om det blev bättre men de blev det inte så tillslut hoppa jag av. Jag gav upp. Bestämde mig för att börja frisör nästa höst istället. Så nu väntar jag på att få börja på praktik och ha det nu hela vårterminen.



Den andra grejen, den är verkligen hemsk och helt ofattbar. Den 26e december ringde min bästa kompis mamma hem till oss och frågade efter min mamma. Jag tyckte det va konstigt eftersom dom nästan aldrig brukar prata med varandra så jag stod kvar och lyssnade vad dom prata om.
  Jag fattade på en gång att nått var fel och jag bara väntade på att mamma skulle lägga på så att jag kunde få veta vad. Det kändes som en evighet men till slut la mamma på. Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi sa men jag tror jag nästan skrek "Vad har hänt?". "Sofia har blivit påkörd av en bil imorrse när dom skulle till stallet" sa mamma och försökte låta lugn. "VA!?" skrek jag och frågade hur det vad med henne. "Hon klara sig inte, hon dog direkt och Linn dog på sjukhuset". Jag sa att det inte kunde vara sant sen gick jag in på mitt rum o bara skrek och grät.
  Jag orkar inte skriva allt som hände efter det men några timmar senare åkte jag och tre till och la blommor o tände ljus vid den busshållsplats som dom hade gått av vid precis innan dom blev påkörda. Vi var dom första som var där.
  Nu några dagar efteråt är allt fortfarande helt ofattbart, jag är i chock och det känns som jag är i en mardröm som snart ska ta slut. Men det kommer den inte göra, den kanske bara kommer bli mindre läskig med tiden.
  Jag kan inte gråta, har svårt att sova, har ingen matlust och känner mig så otroligt ensam. Jag kan inte föreställa mig hur jag ska klara livet nu utan en av dom få personerna som jag kan lita på och den personen som jag har gjort nästan allt tillsammans med. Den jag har känt nästan hela mitt liv och trott att jag skulle känna tills jag blev riktigt riktigt gammal. Men så blev det inte...